Insamling

Om prostatacancer och volontärsjobb.

Det är söndag och jag sitter och spelar lite tv-spel. Försöker rensa tankarna lite. Försöker komma på något att skriva om prostatacancer och mitt volontärsjobb. Det är ganska svårt att skriva om saker som berör en och är tunga. Jag skulle kunna skriva en massa siffror om hur många som drabbas och hur många som överlever cancer. Eller hur många som dör. Men det är så svårt att få grepp om. Svårt att ta till sig. Jag jämför det med hur långt är det till månen? Det är ca 384.400 km mellan månen och jorden. Den siffran är svår att ta till sig. Men om jag skulle säga att alla planeter i vårt solsystem får plats mellan jorden och månen så får man ett annat perspektiv på det hela. Och vad vill jag med detta? Jo att det finns människor bakom dom ca 10.000 som får diagnosen prostatacancer. Och jag har träffat en gammal arbetskollega som fick diagnosen prostatacancer samma år som han gick i pension.
Han var på en vanlig hälsoundersökning och beskedet att hans PSA-värden låg lite högt. Men dom kunde inte säga så mycket mer utan han fick en remis till en urolog. Det beskedet tog ganska hårt på honom. Men när han varit hos urologen så fick han beskedet att hans PSA-värden var ganska låga och att knölen var bara ca 2mm stor. Nu han går var tredje månad för att kolla så den inte växer och att dom behöver göra ett ingrepp.

  
Hur ställer sig vi oss till när en nära vän, en släkting eller en arbetskamrat drabbas av cancer? Eller om cancern drabbar någon i din väns, släkting eller arbetskamrats närhet. Det kan vara svårt att hantera det, att inte veta hur man ska agera. Viktigt är att visa att man bryr sig, att man finns där för honom eller henne. Men det gäller att ha en diskussion om situationen med berörda så det inte blir för mycket för snack om cancer. Det är ett sånt tungt ord att prata om och om man pratar om det hela tiden så kan det göra mer skada än nytta. 

  
Jag tycker det är viktigt att engagera sig i något. Det är så många som behöver hjälp på något sätt. Jag har jobbat som volontär på Stockholms katthem i ca 3 år nu. Så jag tänkte skriva lite om mina tankar om att jobba där. Kommer faktist inte exakt ihåg varför jag tog beslutet att börja jobba som volontär, och vad som fick mig till att skriva in till dom att jag ville börja jobba där. Men jag har alltid älskat katter otroligt mycket ville gärna hjälpa dom. Jag kommer ihåg första gången jag åkte dit. Det var en instruktionsdag då man fick lära sig vad man skulle göra. Hela den dagen mådde jag så otroligt dåligt för jag visste inte vad jag hade att förvänta mig. Jag hade aldrig varit på ett katthem förut. När jag klev av tunnelbanan i Telefonplan kunde jag knappt hålla inne mina tårar. Men när passet var klart så kändes det lättare.

Tanken är att jag vill jobba mer än vad jag gör, men jag klarar helt inte av det. Nu jobbar jag där varannan fredag och är tycker fortfarande att det är jättejobbigt att åka dit. Jag hade hoppats det skulle bli lättare ju mer tiden gick. Att man skulle bli lite ”avtrubbad” eller vad man ska säga. Men för mig går det inte. Det är ofta jag åker därifrån med tåren i halsen och när man kommer hem brister allt. Det är så svårt att inte bli berörd när man vet varför dom är där. Om vad dom har varit med om innan dom kom till oss. Det är allt ifrån sommarkatter, dödsbon, allergier i familjen, misärhem, katter som varit flera gånger in och ut på katthemmet m.m. Dom är ibland sjuka eller skadade. Jag brukar inte vilja veta deras bakgrundshistoria. Vi har no kill policy så vi avlivar inga katter om dom inte är jättesjuka och inte går att rädda.

  Jag brukar vanligtvis ta passet i karantän där dom då kommer först in. Jag brukar sätta på lite musik och sjunga till dom som sitter där. Vet inte om det hjälper men brukar mixa det med att prata med dom. Det vanligaste jag brukar säga till katterna där är typ ”Jag vet att det inte är roligt att sitta här men snart kommer du få en familj som älskar dig. Vi här på katthemmet kommer försöka se till att du har det så bra du kan ha det här tills du hittar ett hem. Håll ut, vännen”. Och det är därför jag jobbar kvar. För jag vet att dom kommer få ett hem snart. Jag jobbar där för katternas skull och inte för någon annans skull. Det bästa är dom headbutts man får, allt gos man får, när man ser framgångar med katter som är sjuka eller skygga. Och framför allt när dom blir bokade. Det är det som får mig att jobba kvar där. Jag har en stor respekt till dom som jobbar heltid med detta och alla volontärer som jobbar där ofta. Inte bara på katthemmet utan alla sorters volontärsjobb. Det är inte en lätt uppgift. Men man behövr inte bli volontär för att visa att man bryr sig, det finns många sätt och ändamål. Det gäller att hitta en man tycker själv är viktig och att vi tillsammans gör denna värld bättre att leva på.

 Det var tungt att skriva detta så de kanske är lite osammanhängade. Men det är aldrig försent att förändra jorden och göra den till en bättre plats att leva på.

Om du trycker på denna länk så kan du se hur du kan bidra till Movember crews insamling för prostatacancerforskning. Movember crew insamling. 

/Spidey

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s